...



En el jardín había unas magnolias curiosísimas, oye
unas rosas re-raras, oh,
y había un tremendo olor a incesto, a violetas macho,
y un semen volador de picaflor en picaflor.
Entonces entraron las niñas en el jardín,
llenas de lluvia, de cucarachas blancas,
y la mayonesa se cortó en la cocina
y sus muñecas empezaron a menstruar.
Te pillamos in fraganti limpiándote el polen
de la enagua, el néctar de los senos, ¿ves tú?
Alguien viene en puntas de pie, un rumor de pájaros
pisoteados, un esqueleto naciendo entre organzas,
alguien se acercaba en medio de burlas y fresas
y sus cabellos ondearon en el charco
llenos de canas verdes.
Dime, muerta de risa, adónde llevas
ese panal de abejas libidinosas.
Y los claveles comenzaron a madurar brillosos
y las gardenias a eyacular coquetamente, muérete,
con sus dureza y blanduras y patas
y sangre amarilla, ¡aj!
No se pare, no se siente, no hable
con la boca llena
de sangre:
que la sangre sueña con dalias
y las dalias empiezan a sangrar
y las palomas abortan cuervos
y claveles encinta
y unas magnolias curiosísimas, oye,
unas rosas re-raras, oh.

"Tractatus de sortilegiis", de Óscar Hahn






...

...


NATIVE moments! when you come upon me—Ah you are here now!
Give me now libidinous joys only!
Give me the drench of my passions! Give me life coarse and rank!
To-day, I go consort with nature’s darlings—to-night too;
I am for those who believe in loose delights—I share the midnight orgies of young men; 5
I dance with the dancers, and drink with the drinkers;
The echoes ring with our indecent calls;
I take for my love some prostitute—I pick out some low person for my dearest friend,
He shall be lawless, rude, illiterate—he shall be one condemn’d by others for deeds done;
I will play a part no longer—Why should I exile myself from my companions? 10
O you shunn’d persons! I at least do not shun you,
I come forthwith in your midst—I will be your poet,
I will be more to you than to any of the rest.

leaves of grass. walt whitman.

...

...



Je suis belle, ô mortels! comme un rêve de pierre,

Et mon sein, où chacun s'est meurtri tour à tour,

Est fait pour inspirer au poète un amour

Eternel et muet ainsi que la matière.

Je trône dans l'azur comme un sphinx incompris;

J'unis un cœur de neige à la blancheur des cygnes;

Je hais le mouvement qui déplace les lignes,

Et jamais je ne pleure et jamais je ne ris.

Les poètes, devant mes grandes attitudes,

Que j'ai l'air d'emprunter aux plus fiers monuments,

Consumeront leurs jours en d'austères études;

Car j'ai, pour fasciner ces dociles amants,

De purs miroirs qui font toutes choses plus belles:

Mes yeux, mes larges yeux aux clartés éternelles!


Les Fleurs du Mal de Charles Baudelaire


...

...

Stängningsdags
och chefen ser genom fönstret
mannen med en kostym som är skrynklig, för liten
och rosa
Mannen tar några klickande loafers-steg
och stannar i en ryckning
som går från högra axeln ner till vänstra foten
böjer sig över fontänen
Kräks

Tjejen med håret torkar borden
Hon nynnar på en låt
Lay a whisper on my pillow
Chefen räknar kassan
Knäpper upp skjortan
Skakar whiskeyn så att isbitarna klirrar
Leave the winter on the ground
Hon med håret säger hejdå tack för idag
och

Chefen tömmer hela glaset nu
Det fattas pengar i kassan
Det fattas whiskey i flaskan
Det fattas hår på hans huvud
Det fattas folk på hans pizzeria
Det fattas nån annans skor i hallen hemma hos honom
Det fattas något litet i hans hjärta
något litet i bröstet
som kunde spritta till ibland

För hans hjärta är bara en bit hängigt kött som slår av slentrian
Felet är, tänker han, att jag aldrig gråter
av en film av en bok av något litet vadsomhelst en melodi på radion
I wake up lonely in the bedroom
Felet är att han aldrig går sönder litegrann så
att någon kan se in i honom, se hur fin han är
Touch me now as i close my eyes
Och vem skulle vilja ta i honom?
han ser ju hur folk ser på honom som en som man inte
tar i
När blev det såhär?

Must have been love but it’s over now
Han har ju haft kvinnor
Men nu fattas
deras hud och hår deras lukter och fingrar
Must have been good but i lost it somehow
Chefen släcker ljuset, låser
allt
Natten är tyst förutom ett svagt bubblande från fontänen
Han hatar bubblandet
hatar fontäner överhuvudtaget
hatar på han som kräktes i den förut
Chefen ser ut över torget
Den stängda kiosken, biblioteket, tunnelbanenedgången
Och fontänen
Det är något konstigt med fontänen
Något rosa som sticker upp

Chefen blinkar han vill inte se något rosa, han vill hem
Han vill inte se de för korta kostymbenen
i en onaturlig ställning
Kroppen som ligger
Still
Men han måste
det är kostymmannen
nerkräkt halvt under ytan pannan lite blodig
han har däckat
och fontänens pollengråa vatten blandas med
rosa blodstrimmor
maginnehåll
chefen inser okej kan inte lämna honom såhär
ett ett två
stoppar fingrarna i kostymmannens mun drar
ut
slemmiga
klumpar

must have been love på hjärnan, den av alla låtar
chefen vill att ambulansen ska komma nu nu
inte för att han gillar mannen men
ett liv är ett liv och
leave the winter on the ground


det tjuter och dom kommer, dom kommer nu
säger att det inte ser så farligt ut
chefen nickar står kvar tills dom åkt
sen går han mot cykeln
låser upp
cyklar hem
ensam


CHEFEN AV EBBA HOLMBERG

...